hade tänkt å berätta lite om min ångets

när jag va liten va jag med om vissa saker som gjorede att min barndom togs i från mig..

och fick mig å se vuxna på ett helt annat sätt..

jag äcklades av mig själv och la all skulld på mig själv..

redan då när jag va 9år började ångesten..

den där klumpen i magen illa måendet av mig själv..

började då att skada mig själv för att då kände jag att jag hade kontrollen..och smärtan lättade från hjärtat..

sen några år senare när jag va 14 började jag märka att jag kunde ju kontrollera ångesten igenom maten..

att bestämma när å hur jag skulle äta..

fick ju en sån kick i början när jag såg hur vågen gick ner å ner..

och folk började se mig å jag fick fina komentarer

whow tänkte jag detta e ju kanon bra..

men sen några månader senare va det inte så roligt mer...

ångesten blev mer å mer..

man isolerade sig för att kunna fortsätta med de beteendet ville ju inte ha någon hjälp..

jag tyckte ju inte jag behövde någon hjälp..

det slutade med tvångsvård tills slut..

efter de har det varit in å ut på sjukhus/psyket å behandlingshem

men när jag va 23år

mådde så dåligt i min ätstörning komplikationer med kroppen..

tänlte jag näää..vad håller jag på med..

jag håller på å pinar mig tills döds..

jag vill ju inerst inne må bra, ha ett liv där jag kan skratta å må bra..

då bestämde jag mig att nu ska jag kämpa för egen vilja att bli frisk..

och vägen dit är lång..

kan ju inte säga att jag en i dag är 100% frisk..

men jag har alla fall ett fungerande liv..

å det e verkligen så att man måste bestämma sig att ta kontroll över den här hämska ångesten.,.

visst den finns där men inte tillåta att den ska kontrollera mitt liv utan jag kontrolerar den...i den mån de går..

men det går..